SnyggRichard

Idag har jag beblandat mig med pöbeln. Levt svenssonliv. Jag upplevt den ultimata motsatsen till livskvalitet.
Gjorde idag det nästintill fatala misstaget att ta tunnelbanan till jobbet.
Kan inte förstå att vissa människor gör detta varje dag. Stressar till en tunnelbana. Där man sen trycker in sig i ett trångt utrymme med en massa okända, smutsiga och svettiga människor.

I alla fall så är det vad jag bestämmer mig för att göra denna tisdagsmorgon.
Så jag tränger in mig i den smockfulla tunnelbanevagnen. Till vänster om mig har jag ett riktigt socialfall. En snubbe i 20 årsåldern. Ja det är verkligen en snubbe.
På sig har han en skitig jävla northfacejacka som antagligen har minst 3 år på nacken; garanterat inte tvättad en enda gång sen den inhandlades på någon gudsförgäten outlet. Färgen på jackan är numera odefinierbar. Till det ett par riktigt illasittande jeans och ett par fula jävla kängor.
På huvudet har han självklart den obligatoriska jag-vill-inget-med-mitt-liv-kepsen, som så snyggt pressar ner hans flottiga hår mot tinningarna.

Till höger om mig har jag en typisk kommunaltant, skitig kappa som ändå hjälpligt täcker hennes hiskligt fula hemstickade kofta. Jag hade kunnat förlåta hennes existens, om det inte vore så att tanten är extremt förkyld. Hon står och snörvlar och snyter sig konstant. Varje gång tunnelbanan skakar till kommer hon fallande mot mig. Ser ur hennes röda, svullna Peter Schmeichel-näsa kommer mot mig som i slowmotion.

När tunnelbanan rullar in mot stationen där jag ska av börjar jag se ljuset i slutet av tunneln. Jag gör mig bered på att rusa av tunnelbanan. Paniken av att omgärdas av alla dessa människor börjar släppa. ÄNTLIGEN FRI!
Men nej.
Jag ser det hända som i slowmotion. Ett förlopp där jag vet hur utfallet kommer bli, men jag kan inte stoppa det. Ser hur kommunaltanten börjar dra efter andan. Förstår direkt vad som kommer hända. Försöker fly, men jag är inklämd. Åt ena hållet är socialfallet i vägen. Från gången bakom mig trycker pöbeln på för att komma av.
Tanten böjer huvudet bakåt och tiden står still. Känner paniken på nytt bubbla upp inom mig. Finns ingenstans att ta vägen. Jag står helt fastklämd när den förbannade kommunaltanten nyser upp sina lungor rakt i mitt ansikte!

Jag stapplar ur tunnelbanan, tar av mig min kashmirrock, torkar mig i ansiktet och slänger den i soptunnan på perrongen. Nu har jag tvagat ansiktet ordentligt, lugnat ner mig, men sekvensen i slowmotion när den vidriga tanten nyser ner mig kommer för alltid att jaga mig i mina värsta mardrömmar.
Och vad som nästan är värre än att jag precis blivit utsatt för gud vet vilka och vilkas bakterier.
Kärringen bad inte ens om ursäkt!

På söndag ska jag förresten till Ikea, nej jag bara skoja!